Byvandring i Edenryd 2006

En kväll i maj 2006 gjordes en byvandring i Edenryd. Den startade vid stärkan och gick österut.
Vid sju ställen gjordes uppehåll och det berättades lite historia om stället.

Efter vandringen samlades man i stärkan och drack kaffe. Där fanns även en fotoutställning med gamla bilder från bygden.
Vandringen hade många besökare, som uppskattade arrangemanget.

Samling vid stärkan. Det regnade lite grand i början. Men det lugnade sig framåt kvällen.

Gerdie berättar om byn i gamla tider.

Det finns en ramsa där gårdarna i
byn räknas räknas upp.

Var är mina höns,
sa tuas Jöns.

Dom är här,
sa Norregårds Per.

O så de springa,
sa Per Ols Inga.

Ta dom i schansen,
sa Per Hanson.

Släpp dom kassen,
sa Sven Mattson.

Då blir dom ilskna,
sa Sven Nilsson.

Dom är inte av dom bäste,
sa Tomsa Veste.

Var är min gris,
sa gästgivarns Alice.
Jo den är här,
sa Tomsa Per.

Det är en av de bäste,
sa höga Pers Veste.

Han gör en vänning,
Sa Bonnas Henning.

Han gör den alldeles rätt,
sa Tomsas Seth.

Håkan Turesson visade Gästgivaregården.

Gästgiveriet har återuppstått i form av ”bed and breakfast”.

Här har vi kommit till rusthållargården.

Ordet rusthållare kommer från den gamla tiden när kungen behövde soldater ibland.
Då kunde en gård få befrielse från skatt, om man höll en soldat och häst.
Det var en del gårdar som åtog sig det i fredstid.
Man kan tänka sig att det inte var lika populärt när det skulle krigas.

Ragnar berättar om gårdens historia.

Lars-Helge berättar om guldruschen i början på 80-talet.

Det var dåvarande ägaren Sven Åberg som hittade en sten på 68 gram, med högt innehåll av guld.

Boliden gjorde en hel del provgrävningar och höll på med vaskning vid Levrasjön.

Men det blev aldrig något nytt Klondyke av Edenryd.

Ekebacken ligger en bit nedanför skolan och dagiset.

Jan berättar om huset.
Det var en soldatförläggning under 2:a världskriget.
Och det fanns ett bevakningstorn där.

Strax intill låg en dansbana, och när det skulle bli dans fick Jan ”moga” bort gödseln som låg på vägen ner till dansbanan.

Här har dansbanan legat en gång i tiden.
Men det enda som finns kvar är några fundament till stolparna.

Så har vi kommit ”Bonnas Henning”

Här har vi Kopparsträdet.
Namnet har troligen inget med metallen koppar att göra.
Utan att där har bott en tant ”kopp-Anna” som botade sjukdomar genom att ”koppa” folk.

Att ”koppa” innebar att man skar
ett litet snitt i huden så att det började blöda. Sedan satte man en uppvärmd glaskopp ovanpå såret.
När koppen svalnade fastnade den och sög ut blodet.

Tanken var att det ”onda blodet” skulle tappas ur kroppen.

Vägen bär ner till badplatsen, där det på den gamla goda tiden fanns både herr- och dam-bad.

Som sista punkt på vandringen stannade vi vid skolan.

Där berättade Märta litet om skolans historia.
När hon började arbeta där, fanns det t.ex kvar några av badkaren för eleverna.
Det var från den tiden när det inte var så vanligt med badkar hemma.

Efter allt vandrande var det dags för en kopp värmande kaffe i stärkan.
Det hade blivit en ganska så
kall vårkväll.